Fotbollen som evangelium

Fotbollen som evangelium

När tåget rullar in på stationen försöker jag inbilla mig själv att jag blivit immun mot det extra påslaget av känslor som alltid brukar infinna sig när jag återvänder till Göteborg.

Så fort jag sätter ner foten på perrongen skiftar hjärtat tempo.

Jag är allting annat än oberörd.

Det är snart tjugo år sedan jag lämnade den här staden men varje gång jag är tillbaka är det som att stå på en sand av snäckskal och se ett frustande Atlantis långsamt resa sig ur havet.

En hel värld blir synlig med minnets gamla gator, krogar, människor och nätter. Jag kan kliva över bränningarna och rakt in i en förlorad värld.

Det vackra är ändå att den världen inte alls är förlorad. Men gatorna är öde. Det är bara tusen versioner av mig själv i varje fönster, vid varje krön, gråtandes i varje gränd.

Det är bitterljuvt att promenera runt i sitt Atlantis. Men man blir ensam. Ingenting förändras. Det som har hänt har hänt och det enda som sker är att man registrerar samma mönster och händelser varenda gång.

Det fina med att resa tillbaka till Göteborg nu, när jag fyllt femtio år, är att den riktiga världen, det nutida Göteborg är befriat från minnen och seglivad romantik. Göteborg är helt enkelt en fantastisk stad att upptäcka, också för en man som vuxit upp där.

Jag tror att vårt hjärta hamrar i samma takt som vårt ursprung. När vi återvänder ställer hjärtat om. Men inte bara för att vi ska gå gråtfärdiga genom gamla kvarter och stå och spana upp på fönster där vi bodde en gång, utan för att vi ska försonas med de vi var, de vi blev och de versioner av oss själva som vi tappade bort längs vägen…

Den här staden hade vigt sitt liv åt fotbollen.

På Nya Ullevis stenöken såg jag ÖIS vinna SM-guld 1985. På Gamla Ullevi såg jag på nittiotalet Marcus Allbäck och de andra vända och vinna mot stadens ständiga storebror IFK Göteborg.

Jag minns ännu idag en förstasida i Göteborgs-Posten våren år 2000 där de hade samlat alla de göteborgska allsvenska lagens trupper på Gustav Adolfs Torg.

Nästan halva Allsvenskan bestod av lag från Göteborg.

Öis, Gais, IFK Göteborg, Häcken och Västra Frölunda representerade Göteborg det året.

Det kryllade av derbyn helt enkelt.

I höstas när jag var på studiebesök i Örgryte var det samtidigt hockeypremiär i stan. Det är nog sant att säga att de flesta jag såg brydde sig mer om Frölunda i hockeyn än de brydde sig om ÖIS.

Så har det i och för sig alltid varit när det gäller ÖIS men när jag talade med klubbdirektören var han orolig över att hockeyn börjat plocka människor från fotbollen. Han nämnde arenaupplevelsen som en bidragande orsak.

Jag tror inte vi behöver vara oroliga. Fotbollens rötter går djupt hos alla som någon gång fastnat. De växer sig starkare och tryggare för varje år. När jag var tjugofem trodde jag min passion för fotboll skulle avta när jag växte upp. När jag blev en ”riktig författare” skulle jag bry mig mindre om fotboll och mer om annat.

Så blev det inte.

Det blev tvärtom.

Min dedikerade hängivelse och passion för fotbollen har bara ökat med åren. Ju mer jag lärt mig, ju mer har jag insett att det finns att lära.

Fotbollen är som ett evangelium som man läst tusen gånger men så plötsligt möter man någon som förklara en detalj ur det man tror att man känner väl och så ser och upplever man evangeliet, och därmed sin kärlek, på ett helt nytt grundläggande sätt.

Det är fantastiskt.

Jag har mitt hjärta i Atlantis. Men jag har dess hjärtslag här och nu, i en levande och fantastisk stad.

Hjärtat i en värld, dess slag i en annan…

När jag skriver det här slår regnet mot hotellfönstret. Det här är min stad. Och det här kommer aldrig bli min stad.

Det är som det ska vara.