Ta aldrig kärleken för given.

Står man en bit utanför kan man tro att svensk elitfotboll är spelarna, sportcheferna eller klubbarna. Så är det så klart. Men allt det där är draken som bärs av en vind. Någon måste springa på stranden och hålla i snöret också. Någon måste vara vinden som gör att draken lyfter. Den vinden, den kraften är de ideella krafterna som finns i varje klubb och förening. Den kraften är supportrarna och eldsjälarna som viger sina liv åt sin kärlek.

När jag var i Mjällby lärde jag känna den så kallade “gubba-ligan”. Den bestod av ett fotbollslag av varsamt åldrande gentlemän som (bland så mycket annat) dagen efter match gick runt på Strandvallen och satte tillbaka gräset med verktyg man tagit fram helt själva, ett sorts rör med en spets (som enligt myt och sägen) endast existerar i några få exemplar och hålls inlåsta i ett särskilt rum i hjärtat av Strandvallen.

När jag ville göra en intervju med någon av dem visade det sig inte vara helt enkelt. Ingen av dem ville ställa sig framför någon annan. Det slutade med att jag satt med fyra stycken av dem i ett avsnitt. De såg mest undrande på mig när jag ställde mina frågor. Deras kärlek till klubben Mjällby var så grundmurad att den blivit en del de själva.

Just nu skriver jag en bok om och med Bosse Andersson. Det blir också en bok om det unika med Djurgården, vilket i sin tur också är en berättelse om det unika med svensk fotboll, med alla de tusentals människor som låtit kärleken till klubben fått fäste i sina hjärtan och sedan både ger och får mer av den kärleken genom sitt ideella arbete.

I helgen fick jag höra om David som nyligen gick bort i cancer. Han bodde i Eskilstuna men älskade Djurgården. I flera år lade han merparten av sitt liv åt att förverkliga drömmen om Djurgården. Han pendlade som en oljad pil mellan hemstaden och Stockholm och när jag hör människor på Tele2, överallt, i loger, i restaurangen, bland besökare, från Bosse själv, så lär jag långsamt känna en medmänniska som vi alla har så mycket att lära av; detta utgivande, denna sakrala solidaritet är en slags runsten mitt i vår blixtrande, egofixerade samtid.

Människors berättelser målar David stark och mänsklig. Han är bara en av alla dem som lyfter draken mot himlen. Nyligen gick han bort i cancer och när han hyllas i den allsvenska premiären i helgen som gick, när jag ser honom på bild och får ett ansikte till hans liv och gärning, är det som om jag känner honom fast vi aldrig träffats. Hans stolthet och värdighet blir också min. Så fungerar den utgjutande kärleken. Ta den aldrig för given.

Spel: Missa inte att det kryllar av fina allsvenska matcher hela påskhelgen.