Kärleken till laget tar dig från gränd till glänta

Kärleken till Roma (och du kan byta ut de fyra bokstäverna till det som passar sig) tar mig ut ur mig själv. Och mer ändå. Kärleken till laget guidar dig till din inre verkstad och där ges du en spade av en osynlig hand och så leds dina steg mot den fuktiga jorden i trädgården bakom huset och väl där gräver du en grop och skyfflar ner den allra flottigaste, värsta och osundaste version av ditt förbannade ego.

Du blir befriad från dig själv. Bara kärleken har denna unika förmåga. Kärleken är tillåtande och oändligt fylld av nåd. Men kärleken ställer också krav på dig. Den drar dig upp från din madrass i hörnet och klär dig fast du inte vill. Den lindar en varm halsduk om dig när det börjar bli kallt och när du kommer ut, i en stadsdel du älskar, ser du andra i samma halsduk och du slår följe med dem, som vatten i en flod, och du går under himlen och under sångerna till den enda plats på jorden, din arena, din hemmaplan, där allt det värdsliga, relationer, kaos, bekymmer, ilska och oro rasar av som dumt mörker, sugs upp och bort, försvinner som daggen gör när solen stiger.

Språket är min guide. Jag har alltid byggt världen med ord, med språk, med bilder. Kärleken till Roma möter mig på halva vägen och snickrar fram ett nytt, gemensamt språk. Det är solidariskt och sällsamt. Och väldigt vackert.

Detta sker dessutom varje gång jag hör ”Rona, Roma” också när den förbannade geografin hindrar mig från att vara på Stadio Olimpico. Även i soffan, med min son (döpt till Totti för övrigt) så sker något verksamt och nödvändigt i mitt hjärta.

Roma, eller kärleken till Roma, har tagit mig från gränd till glänta. Bara genom att flytta undan den tunga, dova, dumma stenen jag rullat för. Nietzsche skriver något i stil med att när du stirrar ner i avgrunden så stirrar även avgrunden in i dig. Så kan det mycket väl vara. Men när du lyfter blicken och riktar den framåt, uppåt, ut, också när vardagen och omständigheterna vill dra ner dig, så ser den där himlen in i dig, och du fylls med ande, mening och ljus.

Låter det högtidligt?

Bra. För det är det också.

Roma har rört vid mig som jag aldrig blivit rörd vid förut. Det är som att upptäcka nya zoner, en ny plats för hjärtat att yrvaket se sig omkring på. Det är som att återupptäcka allting, se det brända gräset resa sig för en kärleksfull vind.

Som att få det enda som betyder något översatt till ett språk man förstår.

P.S Hela helgen är proppfull med kärlek från de olika europeiska ligorna. Missa inte att Nya Expekt höjer oddsen på Premier League på lördagar mellan klockan 12-13!

/ Marcus Birro