Kärleken är det enda motgift vi har

Jag vägrar bli avtrubbad. Jag vägrar låta en perverterad, bestialisk nutid slipa mina kanter, göra mig mjuk och följsam. Jag vägrar låta den fruktansvärda verkligheten i Sverige 2023 bli normal.

Jag vill bli illa till mods, vill bli berörd, vill bli förbannad.

Det fanns en tid när jag stod på barrikaderna och slogs med pennans hjälp. Jag försökte göra världen begriplig genom att sätta ord på den. Det är vad jag gjort hela mitt liv. Ända sedan jag varit tolv, tretton år, har skrivandet förklarat en obegriplig omvärld. Först när jag skriver, eller när jag läser, alltså när världen blir förklarad genom ord, har världen jag levt i kunnat bli begriplig.

Mycket av det som rasar i Sverige och i världen var sådant jag försökte adressera redan för tio år sedan.

Vi behöver inte gå in på vad det kostade mig. Jag konstaterar bara att priset blev brutalt.

Så jag fick krypa runt på båten som är mitt liv och sätta nya segel, fånga in en annan salig vind.

I veckan gick boken om Bosse Andersson till tryck. Om några veckor når den bokdiskarna och läsarna. Det är så jag numera försöker tippa den här mörka, iskalla, grymma världen åt rätt håll; genom att berätta om människor som passionerat pantsatt sina hjärtan åt det de älskar.

Jag tror att man helt enkelt får försöka vara en motkraft mot mörkret genom att vara en del av ljuset.

Min uppgift är inte längre att påtala eller beskriva ondskan och mörkret utan att konsekvent och ihärdigt berätta om människor som brinner och älskar konstformen fotboll, att hela tiden vara en naiv och drömmande motkraft mot den här tidens våldsamma förstörelse.

För detta är människor som genom sin gärning ägnat sina liv åt att förena människor, inte splittra dem och detta är själva essensen i kärleken; att förena människor.

Det är som om världen frusit i en evig natt, som om tillvaron förvandlats till en djävulsk, svart urtavla utan visare och som sänks ner över jorden som en fruktansvärd farkost…

Hotfullt håller den oss alla i sitt grepp.

Man kan uppleva samtiden som en bunker utan ljus där ljudet från bomberna blir högre för varje dag. Det är som om hoppet rinner ur oss varje morgon när vi yrvaket trevar efter mobilen för att läsa hur många som mördats under natten.

Mitt i denna monotona men vedervärdiga dödsdans är kärleken det enda motgift vi har.

Och min kärlek är kärlek till fotbollen.

Ibland sägs det att det ”bara handlar om fotboll” och att i ljuset av allt som händer just nu, ställd bredvid döden, så tappar fotbollen i värde.

Jag tror det är precis tvärtom. Jag tror att vi behöver sådant som bygger våra hjärtan mer än någonsin.

Jag hämtar kraft för resten av livet i fotbollen. Att tända ett ljus, be en bön, sköta livet efter bästa förmåga, och krypa upp i soffan med en filt och se favoritlaget spela fotboll, hjälper mig att hålla hjärtat fritt från missmod och apati.

Jag blir verklig och mänsklig igen. Jag vågar drömma om segrar och försoning, inte bara för mitt lag (som vi för enkelhetens skull kan kalla Roma eller Italien) utan för mig själv i en obegriplig och fruktansvärd omvärld.

Fotbollen blir den tända ledstången som för mig ut ur missmodets svarta natt.

I helgen spelas det en hel rad grymma EM-kvalmatcher. In och kolla själva på nya expekt.