Vi går rakryggade genom allt

Det har varit en tung vecka för svensk fotboll och för Sverige som nation. Det har varit en tid av sorg och ilska. Två supportrar, klädda i svensk landslagströja blev brutalt avrättade av en islamistisk terrorist i Bryssel.

Det är detta som är den verklighet vi behöver förklara för våra barn.

Terrorns medel är det oresonliga, blinda hatet. Våldet. Terrorns mål är vår tystnad och vår rädsla. Den livnär sig på vår rädsla. Den vill att vi ska sluta bära vår stolthet som medaljer, att vi ska smussla undan allt det som vi egentligen är stolta över när det gäller vår nation. Terrorns mål är att inskränka på den frihet som vi som människor och medborgare i generationer kämpat så hårt för.

Samtidigt kräver omständigheterna att vi inte tappar vår skärpa. Att vara försiktig är inte att vara feg. Jag skulle ändå önska att vi ännu tydligare deklarerade för barbariet att det fria, demokratiska samhället aldrig någonsin låter sig bevekas av våld.

Samtidigt finns det ingen terror som kan stoppa oss. I helgen spelas det allsvensk fotboll igen. Ett derby i Stockholm står bland annat på agendan, vi vårdar och hedrar minnet av de mördade supportrarna. Vi sänker vårt huvud och stillar oss inför det fasansfulla. När vi gör detta, påminns vi kanske också om skörheten i den frihet vi njuter i vårt dagliga liv och vi förstår och begriper att det finns krafter som till varje pris vill inskränka och ta denna frihet, denna demokratiska rättighet ifrån oss.

Sverige som nation kommer aldrig böja sig för barbariet.

Ett landslag är ambassadörer för ett folk och när detta folk själva bär landslagströjan blir också dessa ambassadörer. Alla som spelar fotboll förstod redan som barn att landslagströjan är den finaste av tröjor.

Man kliver in i en värld som är större än allting annat. Man bär ett folks drömmar på sina axlar. Man vinner och förlorar i en nations namn.

Jag delar inte uppfattningen att fotbollen blir betydelselös i skuggan av katastrofer. Jag tror fotbollen istället kan bli en frizon, en plats för gemenskap, solidaritet och stolthet. Fotboll handlar som bekant inte bara om att vinna eller förlora fotbollsmatcher. Fotboll handlar inte om XG eller taktiska spelsystem. Åtminstone inte i första hand. Fotboll handlar om samhörighet, stolthet, tillhörighet och att få bära sin historia som ett hjärta i sina händer. Endast på det sättet, med hjärtat utanpå, kan man på allvar möta en annan människa.

Alltså är fotbollen alltid viktig, alltid livsnödvändig.

Det spelar ingen roll hur ensam, pank, eländig eller motarbetad du är i det så kallade verkliga livet. Allt detta meningslösa upphör i den sekund du kliver över tröskeln in på favoritpuben tre timmar före match. All din likformade medelmåttighet upphör i samma ögonblick som du lägger halsduken runt dina axlar.

Du upphör att vara en i mängden och blir en ambassadör i samma stund som du drar på dig matchtröjan, oavsett hur hårt den stramar över magen…

Du blir, liksom spelarna på planen, en del av något större och värdigare och den stoltheten, och den värdigheten kan INGEN ta ifrån oss.

Vi går rakryggade genom alla stormar.

I tröjan vi älskar.