"Ödmjukhet är nyckeln till framgång”

Bristen på ödmjukhet är ett gift för vilket sammanhang som helst. Det tycks inbyggt i alltings vara, kanske särskilt i de stora framgångarna, att man behöver stilla sig. I varje segerrikt segel ryms insydd ödmjukhet.

När de romerska kejsarna återvände från sina plundringståg och drog fram längs Forum Romanum i sina karavaner hade de en person snett bakom sig vars enda uppgift var att under hela tiden viska i kejsarens öra: ”Minns att du är dödlig. Minns att du är dödlig…”

Högmod går före fall heter det i Bibeln. Ingenstans är detta mer aktuellt än i fotbollens värld och kanske ännu mer så i Italien.

I det ögonblick Italien vann EM 2021 skrevs fiaskot mot Nord-Makedonien ett drygt halvår senare in i rullorna. Jag minns hur Roberto Mancini och spelarna tog så lätt på alla missade straffar, alla sumpade målchanser, alla svaga resultat i VM-kvalet som följde. Alla talade högt och tydligt om att läget var under kontroll och att Italien givetvis skulle fixa detta.

Alla log. Jag minns att jag tänkte på det under hela det miserabla kvalet; ”Varför står de där och ser så förbannade självsäkra ut?”

Italien kom tvåa i sin grupp och ställdes mot Nord-Makedonien. Ingen pratade dock om den matchen. Allting handlade om Portugal som väntade efter att Italien, programenligt, hade avfärdat den lilla uppstickaren.

Ni vet hur det gick. Italienarna ställde knappt ut skorna, sågs stå och gäspa vid hörnflaggan och hade efter två matcher blivit utslagna av det mikroskopiska grannlandet. Total ridå. Men alltså inte ett dugg oväntat.

I kväll fredag möter Italien samma Nord-Makedonien och denna gång är det EM 2024 det handlar om. Matchen i Rom är nästan slutsåld, vilket inte alltid är fallet när det italienska landslaget spelar. På måndag väntar Ukraina borta och inför den matchen kräver en hel nation att man inte gör om samma ödesdigra misstag som man gjorde 2021. Europa behöver Italien och jag hoppas innerligt att Italien inser vad som krävs, hårt arbete, för att ta sig till slutspelet nästa år.

I andra änden av den fotbollsmässiga regnbågen sitter jag på ett tåg till lilla (men stolta) Mjällby för att vara konferencier när de tillsammans ska fira och sammanfatta året. Jag hade glädjen att få arbeta med Mjällby under 2020-2022 och det var en otroligt fin tid. Jag fick ägna två år åt att med innerlig lust och värme beskriva allt det där som lite slarvigt annars brukar omnämnas som att det “sitter i väggarna.” Men det sitter som bekant ingenting i väggarna. Det sitter i hjärtat hos människorna som pantsatt sina hjärtan åt klubben. Fotbollens spektra: Italien på Olympiastadion i Rom. OCH Mjällby på Strandvallen.

Jag älskar verkligen detta oerhörda spektra.