Vi älskar de heliga dårarna

Vintern är en krigare i rustning. Snön vräker ner från taken, från sidan, från alla håll och kanter. Minusgraderna packar ner skiten i vägbanan och plogbilarna bildar vallar intill trottoarerna.

Ändå lever vi hela vägen in i den första snöstormen i en slags kollektiv förljugen förhoppning om att just i år kanske vi slipper skiten. Kanske att det inte snöar just den här vintern.

I juli dunkade jag iväg mina vinterdäck i ett förråd i Solna.

”De där hjulen hämtar jag sedan i lugn och ro innan den första snön faller, så det är lugnt” tänker min löjligt uselt planerade skalle.

PANG så är det månadsskifte november/december och bilen står parkerad i en brant backe, med sommardäck, och Solna ligger på andra sidan jorden.

Eftersom jag är en idiot säger jag till kollegorna: ” Visst slipper man parkeringsböter om bilen är så snöig att de inte kan sätta boten på rutan? De måste väl fatta att jag enbart har sommardäck och skulle glida som Bambi hela vägen till Västerås om jag startade motorn i den här backen?”.

Kollegorna, som ändå är vana, ser på mig som om jag borde låsas in någonstans för min egen skull.

På nyheterna hör jag att The Pogues sångare Shane MacGowan avlidit i en ålder av 65 år. Att han ens överlevde sin femtonårsdag är ett mirakel. Han levde stora delar av sitt liv marinerad i sprit. Men han lyckades också skriva några av finaste, mest vemodiga och vackraste sångerna som jag har hört. Fairytale of New York är och förblir för all framtid den vackraste julsången genom tiderna.

Shane gick knappt att ha i möblerade rum och även fotbollens värld har några klockrena exempel på människor som vägrade leva sitt liv på halvfart, som brände både sitt liv och sina broar från två håll. Paul Gascoigne är en av dem. Liksom naturligtvis George Best.

Konstnärer som Cassano och Balotelli har också ägt den ytterst motstridiga förmågan att göra livet svårt för sig själva. Det är som om de skickar en förlöpare framför sig som minerar marken de går på.

Samtidigt älskar både Gud och människorna de heliga dårarna. Alla anständiga, korrekta, statistiskt säkerställda (en del skulle kalla dem klonade) medmänniskorna behöver originalen för att ta ut position och säkerställa sin egen förträfflighet.

Jag tror vi behöver vara mycket mer tillåtande mot människor som faller utanför ramarna. Om det så handlar om fotbollens värld, eller författare eller konstnärer och musiker. Den här absurda likritningen där alla ska stappla fram i samma trånga ledband är en styggelse.

Glöm inte att Nya Expekt bjuder in till Guldtimmen varje lördag mellan klockan 12-13 när vi höjer oddsen på alla 1x2-spel på alla Premier League-matcher.