Svennis ljus kommer stråla för alltid

Ett nytt år och allting är möjligt.

Markören i ena hörnet står och blinkar och väntar på dina nästa rader. Både bildligt och bokstavligt.

Gymmet är proppfullt med lite vackert taffliga människor med nyårslöften (redan första veckan i februari är det betydligt lugnare bland maskiner och löpband) och gatorna är fulla av skitig, smältande snö.

Januari är en barsk jävel. Du försöker garva bort allvaret men vardagen i januari har en förmåga att ideligen resa sin blomma av mörker i ditt hjärta.

Underbart då att även den svenska fotbollssäsongen faktiskt dragit igång. I tisdags var jag på Skytteholms IP (som man älskar att svensk elitfotboll fortfarande ibland huserar på klassiska idrottsplatser) för att se AIK första träning för året. Den har kommit att bli en riktig folkfest och läktarna, både långsida och kortsidor, är proppfulla av drömmande supportrar som skjuter raketer, tänder bengaler och sjunger sånger för att välkomna sina hjältar till det nya året.

Fullsatt arena alltså. För att kolla på årets första träning. I minusgrader.

Man måste bara älska svensk fotboll.

Det är rörande att se alla dessa människor lägga all sin kärlek och alla sina förhoppningar i sitt hjärtas klubb. Mitt i de bistra tider vi lever i finns det något befriande i att människor fortfarande äger den subtila förmågan att drömma stort och drömma vackert.

I England spelar de fotboll i stort sett hela tiden, oavsett allt, och ni har väl inte missat att nya expekt har sin Guldtimmen mellan 12-13 varje lördag då vi höjer oddsen på 1X2-spelet på alla matcher i Premier League.

Turerna runt Sveriges nya förbundskapten fortsätter och för varje aktuellt namn som tackar nej eller till sist avskrivs, så är det som att landslaget som sådant devalveras,

Olof Mellberg lär enligt uppgift ha tackat nej till jobbet och när en tränare för BP tackar nej känns det som när man sent en lördag satt med sin skrynkliga påse med godis och bara hade de hårda, torra, trista små bitarna av dålig lakrits kvar att försöka fiska upp.

I dagarna drog även EM i handboll igång och Sverige kliver in som regerande Europamästare. Jag minns när jag satt med mina italienska släktingar vid ett tillfälle och en handbollsmatch kom på teven. De hade så klart hört talas om handboll men mer än så visste de inte. Jag drog i korthet regler och förutsättningar och sedan hade en bomb kunnat slå ner i huset vi satt i, de hade ändå inte kunnat slita blicken från matchen.

Handboll är en märklig men sjukt underhållande sport att kolla på. Sedan gör det ju inget att Sverige dessutom är framgångsrika.

Jag läser också att Sven-Göran Eriksson fått sin tid utmätt. Han är svårt sjuk i cancer. För något år sedan hade jag det stora privilegiet att träffa honom under en hel dag i hans hem i Värmland. Det blev långa och fantastiska timmar med innerliga samtal om fotboll, kärlek, offentlighet, Italien, längtan, drömmar, IFK Göteborg, titlar och allting annat viktigt.

Svennis är den största fotbollsledaren vi någonsin haft. Utöver det är han en solidarisk och innerlig medmänniska som väckt respekt och kärlek vart han än kommit.

Ett enda litet bevis på det: I Rom är det INGEN som har ett ont ord att säga om honom, detta trots att han tränat både Roma och Lazio och dessutom vunnit ligan med Lazio. Hans medmänsklighet har alltid varit en lanterna längst fram. Hans ljus brinner för alltid. I hans svåra tid skickar jag med all kärlek, all omtanke och alla böner.