Du är aldrig ensam om att vara ensam...

Det är både anmärkningsvärt och beklagligt att i realtid följa devalveringen av svensk landslagsfotboll.

Att tacka nej till att bli förbundskapten för Sverige är ännu en slags perverterad avart av den moderna fotbollen.

Att leda ett landslag är inte längre den vackraste, guldskimrande kroken att hänga sin rock på.

Nu är anledningarna att tacka nej väldigt många. Handlar det inte om stålar så handlar det om ren feghet.

Många, hävdar jag, är skraja för att ta över ett landslag som inte levererat på topp de senaste åren.

Man skulle också kunna vända på det och konstatera att det exakt just nu finns alla chanser att bygga ett nytt och slagkraftigt landslag. Just nu finns alla chanser i världen att från grunden bygga något helt nytt och revolutionerande.

Ibland är det fint att röra sig utanför sin egen lilla värld. Ibland behöver man rensa skallen.

Jag har några kvällar ramlat ner i soffan och sett EM i handboll och jag avskyr att behöva upprepa ett rätt slitet, klassiskt gammalt mantra…

Men: Handboll ÄR verkligen en suverän tv-sport.

Det är den perfekta underhållningen. Extra kul också att Sverige är grymma. Idag, fredag, väntar semifinal mot Frankrike.

Sverige är som bekant regerande europeiska mästare.

Kommer bli den perfekta fredagsunderhållningen.

Annars har jag ägnat veckan åt att skriva dikter till en ny bok som kommer i vår. Jag startade som (rätt svårmodig) poet en gång i tidernas begynnelse så för mig är det en slags litterär hemkomst.

Nuförtiden har jag ett något ljusare förhållningssätt mot världen men jag märker att poesi lämpar sig väl för att beskriva mörkret vi alla går runt och bär på. På det sättet blir poesi en mötesplats för alla oss som snavar ibland. När du läser en dikt jag skrivit, eller tvärtom, kan vi mötas som människor enbart genom att vidröra det som är grundläggande i oss alla; vårt behov av tröst, av igenkänning, av att sätta ord på exakt det där som hela tiden viker runt hörnet varje tröstlös vardag…

Precis när vi fått tag i det slinker det ur vårt grepp.

Vad god poesi gör är att formulera det du bär och då blir det åskådliggjort för dig, tydligt, och därför mindre farligt,

Vi är inte ensamma helt enkelt.

Så när jag läser en dikt om brusten kärlek eller om tidens gång eller om sorgen över att ha förlorat någon man älskar, så är det som att orden blir en mjuk och varsam rök, en sådan som stiger upp ur gräset en gryning i mitten av juni och den röken, de orden, når in i mig och förklarar världen för mig.

Det blir några gram lättare att leva för att jag känner att jag aldrig är ensam om att känna som jag gör.

Jag är inte ensam om att vara ensam.

Det är storslaget.

Den devisen gäller faktiskt inte bara poesi slår det mig nu. Det gäller kärleken till fotbollen, till handbollen, hockeyn, golfen, tennisen eller vad det än är som gör att vi orkar och lyckas ta oss ut ur oss själva.