Därför är idrotten den vackraste rörelse vi har i Sverige.

I veckan hade jag glädjen att invigningstala på Västerås stora Idrottsgala. Det var ett stort arrangemang som planerats i nästan ett helt år.

Under galan prisades framträdande representanter både inom elit, bredd och den ideella idrotten i Västerås med omnejd.

Visst var det mäktigt att gå på röd matta i sin kostym och sitta vid samma middagsbord som legendaren Niklas Lidström men det var ändå något annat som verkligen satte sina klor i mig under kvällen, något som satte ut små eldar i papperstunna båtar i mitt blod.

För en tillfällig besökare kan en stad som Västerås förefalla lite handfallen, lite trött, lite sluten lite kantig. Men under ytan spirar glöden. Under ytan brinner elden. Jag tror att vårt land i den tid vi lever i behöver fler gemensamma, innerliga och varma mötesplatser och jag har fortfarande inte kommit i närheten av en lika innerlig, slagkraftig, varm och solidarisk samlingsplats, som idrotten.

Det satt runt 500 personer i Västerås Kongress. Här satt direktörer för framgångsrika, internationella företag tillsammans med ideellt arbetande ungdomsledare, människor som vigt sina liv åt att göra verklig skillnad i vårt land, just nu och just här.

Att se människor som startat brottningsklubbar i nästan bortglömda bruksorter ta emot pris för sitt arbete att samla och förena ungdomar från alla möjliga olika bakgrunder, var fantastiskt och helt omöjligt att värja sig emot.

Det finns ingen annan kraft som förenar på samma innerliga sätt som idrotten gör. Här har vi nyckeln till ett bättre samhälle, både på individnivå, OCH på en större samhällelig nivå.

Jag önskar att ni alla hade kunnat vara med i publiken i tisdags och att ni hade fått uppleva kraften, stoltheten, engagemanget och glädjen hos alla de som både i elit och bredd, arbetar för att bringa samman människor i idrottens namn.

Det var kallt när jag gick tillbaka till hotellet i tisdags. Men jag frös inte. Jag glödde inombords. Jag insåg att jag hade fått vara med om något verkligt och vackert och långsamt förstod jag att det var hopp jag kände…

Det jag kände var ett innerligt hopp i en rätt frusen tid, hopp i en värld där mycket verkar dra iväg med oss åt felt håll, hopp i ett land där isen fryser både på gatorna och i människors hjärtan, hopp i en tid där den som skriker högst vinner, hopp i ett land där orter som Västerås, Sala eller Surahammar, inte uppmärksammas alls men där det bor människor som vigt sina liv åt att försöka tippa den här tiden, och det här landet åt ett annat hål, åt gemenskap, värdighet och, faktiskt också, solidaritet mellan alla slags människor.

Idrotten är inget abstrakt begrepp. Den är ett uttryck för älskvärda människors passion och engagemang och därför är idrotten den vackraste rörelse vi har i vårt land.