Vem definierar ordet kaos?

Jag var i Rom i helgen. Det är som att återvända till sitt eget hjärta varje gång. Det är som att försonas med allting, med själva tillvaron.

Det är som månarna runt min gamla kropp snurrar närmare.

I taxin in från flygplatsen snackar jag med chauffören om Roma. Ett uppsatt klistermärke har skvallrat om hans sympatier.

Vi pratar hela vägen in till hotellet, om De Rossi, om Mourinho, om laget, om supportrarna, om rivalen Lazio, om kärleken till en klubb som egentligen är kärleken till det vackraste vi har i livet; tillhörighet, samhörighet med något högre, något mer, något större.

Att lämna Sverige och landa i Rom är som att byta planet. Vi klyver dimmiga moln och ösregnet på Arlanda och landar i en perfekt tempererad vårsol. Mitt på dagen är det varmt som en svensk sommardag.

Att stå i solen och äta citronglass och vara omgiven av all denna förhistoriska skönhet gör något väldigt vackert och varsamt med ett hjärta.

Om vi är människor som låter oss styras av vårt hjärta.

Jag har gjort det till en konstform att låta hjärtat leda mig. De har garanterat fört mig vilse ibland. Men det har också tagit mig till platser och sammanhang, möjligheter och framgångar som jag inte ens hade kunnat drömma om.

Det är också intressant att med italiensk luft i lungorna följa rapporteringen runt italiensk fotboll i Sverige.

Ta begreppet “kaos” som ett exempel.

Inför Napolis CL-match mot Barcelona skriver och pratar alla i Sverige om “kaosklubben” Napoli. De regerande italienska mästarna har haft en svag säsong så här långt och är redan inne på sin tredje tränare sedan i höstas.

Men är det kaos? Nja. Är det inte ens turbulent? Tveksamt. Är det inte istället ett uttryck för staden Neapel kynne, ett slags naturligt tillstånd av tvära kast, känsloyttringar och att leva livet fullt ut i alla kanter, vinklar och vrår? Snarare så…

Om man tar tåget från Rom till just Neapel är det som att resa från Mjölby till New York. Ta trafiken som exempel. Den är hetsig i Rom men allt går ändå som i slowmotion om man jämför med Neapel. Det är en stad med helt eget temperament. Och människorna där har tagit till sig detta temperament. De upplever inte sina liv som kaotiska eller sin stad som kaotisk. De upplever sina liv som fulladdade, som intensiva, som på riktigt. Men de upplever inte sina liv som kaotiska.

I Sverige har vi en annan definition av ordet kaos. Här faller folk ner i gråtattacker om tåget är försenat med en kvart. Här tror vi att tredje världskriget brutit ut om folk ställer sin kaffekopp fel på arbetsplatsen. Här säger vi upp bekantskapen med barndomsvänner om de visar sig ha en annan politisk uppfattning än oss. Här bränner vi skivor av idoler vi alltid älskat för att de ändrat ståndpunkt i en ovidkommande sakfråga. Vi är ängsliga helt enkelt. Vi har rutat in livet som snävt att allt vi ser är ramarna, kanterna, slutet på allting.

Kanske hade vi behövt och mått lite bra av några gram “kaos” strödda i vårt liv. Kanske ska vi haka av oss den här patetiska ängsligheten.