Atalantas seger är mer än bara en seger för italiensk fotboll

Atalantas seger är mer än bara en seger för italiensk fotboll

Atalantas seger i Europa League är inte bara en vacker fjäder i den italienska hatten för alla oss som älskar Serie A.

Det är också en seger för alla som innerligt hoppas att det finns motkrafter mot den moderna fotbollen. Atalanta har över tid bevisat att det går att slå världen med häpnad utan att sälja ut sin själ.

Atalanta har under lång tid arbetat efter en helt egen agenda. Klubben har scoutat spelare som inte lyckats i andra klubbar, spelare som världen fram till deras intåg i Bergamo mest väckt gäspningar och likgiltighet. Som finalens tremålsskytt Ademola Lookman. Killen misslyckades i Everton och lånades ut till Leipzig där han inte heller gjorde något avtryck. Sedan lånades han ut till både Fulham och Leicester utan att någon brydde sig ett dugg. Sedan kom han till Atalanta och nu avgör han en final i Europa League med tre mål.

Nästan lika många (4) som han gjorde på 34 matcher i Leicester… Han var dessutom helt överlägsen även i semifinalen av Europa League.

Det går självklart inte att prata om Atalanta utan att snacka om tränare Gian Piero Gasperini. Han har nu lett Atalanta sedan 2016 och under den tiden har han värvat, FÖRVÄRVAT och utvecklat hur många bra spelare som helst. Under en uppmärksammad konflikt med före detta storstjärnan Gomez höll han benhårt fast vid att laget, kollektivet, är viktigare än den enskilde spelare.

Många delade inte hans uppfattning och många trodde att klubben börjat sjunga svanesången när Gomez, under galen rapportering i media, till sist lämnade klubben. Gomez omdömen om Gasperini var inte nådiga. Men Gasperini fick rätt. Laget ÄR viktigare.

Fram till i onsdags var Atalanta den pigga kusinen från landet som många andra europeiska klubbar såg på med viss beundran, men alltid med ett snett, överseende leende i mungipan. Nu tillhör Atalanta gräddan av europeisk toppfotboll.

Det var heller inget snack. Atalanta körde fullständigt över Bayern Leverkusen. Det såg så häpnadsväckande enkelt ut. Leverkusen hade alltså till finalen inte förlorat en enda match på en hel säsong. Man hade dansat hem tyska ligan.

För undertecknad, som verkligen avskyr åldersrasismen som råder överallt i samhället, är det också intressant att finalen bjöd på turneringens äldste och den yngste tränaren. Gasperini är 66 och Xavi Alonso är 42 år.

Man kan med visst fog hävda att det var den gamla skolan mot den nya (nästan sektliknande) lära som predikas av de yngre tränare över hela Europa.

Gasperini hade läst Leverkusen och förberett sitt lag på ett sätt som Alonso inte hade gjort. 3-0 var smickrande siffror för tyskarna och ett kvitto på att ålder inte har ett dyft med taktiskt kunnande att göra.

Förra säsongen hade Italien lag i alla tre finalerna. Inget lag vann. I år har Serie A också Fiorentina i final i Conference League och Atalanta har redan vunnit Europa League. Det är viktigt för dramaturgin i den europeiska fotbollen, även om jag inser att jag är part i målet med min oerhörda kärlek till den italienska fotbollen.