Cristiano Ronaldo - Oavsett allt, en av oss

Cristiano Ronaldo kanske inte verkar vara den skönaste killen
genom världshistorien.

Men jag tror vi behöver se en bit bakåt i hans historik, till hans
uppväxt, för att börja begripa varför han är som han är.

Han är en människa som inte låter sig bli definierad utifrån
triumfer, titlar och framgångar han haft i fotbollens land.

Han definierar sig själv utifrån allt det han inte uppnått.

Portugal har två raka segrar i detta VM och är klara för
åttondelsspel.

För bara någon vecka sedan stod halva världen och diskuterade om
Ronaldo gjorde rätt eller fel när han genomförde en brutalt uppmärksammad
intervju och berättade vad han tyckte om det United han återvänt till.

Utan att ha läst exakt allting som sagts eller skrivit efter den
intervjun kan jag ändå dra slutsatsen att de flesta tyckte att Ronaldo agerade
fel som genomförde den intervjun. Eller snarare att han sade det han sade.

Ronaldo krigar på två fronter på samma gång. Dels har han ett eget
krig, ett eget svart hål, som inga framgångar i världen kan fylla. Det kriget handlar om att bli den störste fotbollsspelaren genom alla
tider.

Det enda kriget handlar om att vinna
titlar med landslag och klubblag och sådana titlar (särskilt sådana som
landslag vinner) erövras aldrig numera av en enda spelare.

Diego Maradona vann VM åt Argentina 1986 helt på egen hand
men det är snart fyrtio år sedan. Numera är det LAGET som vinner VM.

Det fina med att se Ronaldo i Portugal under VM är att han
underordnar sig något större. Portugal betyder oändligt mycket för honom.

Att vara själva centralgestalten i en tid och en värld där egot är
en planet med tio tusen stjärnor runt omkring sig, och inte kunna hålla
tillbaka tårarna när nationalsången dar igång, berättar för
mig och resten av världen att det här är en
människa, trots att både han själv och
media försökt skapa en myt, som innerst inne vill underordna sig ett kollektiv
för att vinna det finaste man kan vinna.

Det är vad VM är för mig, att underordna sig något större. Som
spelare är man en ambassadör för sitt folk, för något som aldrig kan mäta sig med kulturen runt sig själv.

Jag kan inte föreställa mig den fruktansvärda anspänning det måste
innebära att vara Cristiano Ronaldo och jag kan inte säga att jag fattar eller
stödjer varje beslut han tar.

Men jag gör mig inga illusioner om att jag skulle hantera det, och
jag aktar mig noga för att döma honom.

När vi dömer andra människor klättrar vi upp på hästar som vi en
vacker dag själv kommer ramla ner ifrån…

När jag ser Ronaldo under VM, ser hans tårar under
nationalsången, så förstår jag att vi har en del gemensamt trots allt.

Vi är människor båda två.