Svensk fotboll är en punkrörelse mot den moderna fotbollen

I helgen är det allsvensk premiär.

För egen del har jag arbetat dagligen med den allsvenska fotbollen sedan 2017. Jag har varit med och byggt Studio Allsvenskan från ett obetydligt sammanhang till att bli en av de största plattformarna för svensk fotboll.

2022 nådde vi över 3,7 miljoner lyssningar. Jag har haft äran att arbeta i flera allsvenska klubbar och har fått skriva, och skriver just nu, flera böcker tillsammans med ledande företrädare för svensk fotboll.

För egen del var det som att bli varsamt ledd rakt ut ur ett förbannat ösregn. Det mesta av mitt yrkesliv stod still. Jag var villrådig men också fast besluten att låta min eventuella talang och faktiska förmåga få arbeta med fotboll igen, med något uppbyggligt. Jag ville bygga passion, stolthet och kärlek till fotbollen med mitt skrivande och berättande.

Svensk fotboll blev ett hav av öppna dörrar.

Sedan har jag gjort som alla gör när de får en chans; jag har arbetat stenhårt och kärleksfullt. Att arbeta hårt är den enda vägen. Vi har så oändligt mycket att vara stolta över i svensk fotboll. Jag har flera gånger skrivit och återkommit till läktarkulturen. Den är i absolut världsklass. Men det finns mer. De slipade trösklarna mellan klubbar, spelare och oss i media. Om man jämför med andra länder och sammanhang är det väldigt enkelt att bygga nätverk och odla kontakter i svensk fotboll.

Vi har också vår berömda 51%-regel som förhindrar rika, klåfingriga ägare ifrån att tappa våra klubbar på själ och hjärta med sina stålar. På många sätt är svensk fotboll en slags punkrörelse.

Den moderna fotbollen kan vara ett flottigt, skövlande monster. Men i Sverige har det monstret inte en chans. Vi har inte givit bort möjligheten för det monstret att växa.

Medlemmar och gräsrötter regerar. Den moderna fotbollen kan behöva en ilsken grabb i för stor skinnjacka här uppe i norden.

Fotboll är vår tids vackraste, viktigaste och värdigaste konstform och tänk att vi här uppe, där snöstormar lamslår landet en bit in i april, där det är mörkt och iskallt halva året, ändå har en alldeles egen version, en folkligt förankrad upplaga av denna konstform.

Allsvenskan är en skatt som aldrig tar slut. Det spelar ingen roll hur mycket man öser kärlek ur den där kistan. Den är lika full hela tiden.

I allsvenskan kan kusinen från landet, (vi kan kalla honom Värnamo) inte bara ta sig till Allsvenskan från division ett, via Superettan på två år utan faktiskt också utan större bekymmer klara sig kvar i högsta serien.

Här kan ett lag som Mjällby sluta på övre halvan trots att man har en budget som knappt når upp till vad Malmö lägger på inredning. Så där fortsätter det. Man öppnar en saga och ut trillar tusen nya.

Jag vill verkligen uppmana alla som fnyser lite åt den inhemska fotbollen åt att ägna lite tid åt allsvenskan nu i helgen. Upptäck passionen. Det finns så mycket att älska. Tro inte heller mörkret som sjunger om att fotbollen är så usel. Också rent spelmässigt har allsvensk fotboll tagit stora kliv bara under de år jag haft glädjen att arbeta med den.

Vintern behåller greppet om landet. Men i helgen tinar den allsvenska premiären vilket fruset hjärta som helst.

Tips: Malmö FF-Kalmar FF lördag: Henrik Rydström ställs direkt mot sin gamla klubb. Här tror jag MFF vinner.

Halmstad-AIK, söndag. Kan nykomling HBK rubba AIK? Naturgräs kan tala till att man snor åt sig en poäng.