Inför kvällens drabbning i Milano

Finns väl få saker som är lika rogivande som när regnet smattrar mot fönsterblecket. Våren fastnade en bit ner på kontinenten men skickade några underhuggare hit upp till oss. Några korta dagar av sol och värme innan det plötsligt blev mörkt mitt på dagen igen.

Jag är just hemkommen från Köpenhamn där vi i Studio Allsvenskan, för Nya Expekts räkning, bandat ännu ett avsnitt av vårt Studio Allsvenskan Europa. Det är ett program där vi reser och skildrar staden, fotbollen, maten och kulturen.

Köpenhamn var bra mycket vackrare än jag mindes det. Mina erfarenheter av Danmarks huvudstad löper i svarta, sönderrivna stråk tillbaka till ett halsbrytande 90-tal när jag ramlade runt på kullerstensgator och i gränder, klädd i drömmar och skinnjacka, vitmålad med kajal runt ögonen. Minnen återvänder som fragment, sönderrivna sidor i en bok. När jag lägger de mentala arken bredvid varandra misslyckas jag med att få dem i rätt ordning. Historien som berättas då saknar all begriplig handling. Jag levde helt enkelt och jag levde så hårt det gick, promenerade så fort jag kunde till alla ramars gränser och kanter, till alla gränsers sista utpost.

Därför var det fint att få en ny bild av Köpenhamn. Det kan vara både vemodigt och lite otäckt att bli äldre, men det är också en stor nåd att få leva anständigt, värdigt, vuxet och vitalt.

Mina resvanor är annars brutalt begränsade. Jag reser uteslutande till Italien. Som kompositören Giuseppe Verdi uttryckte saken: “ Du kan få hela universum, bara jag får Italien.”

Som jag skrev förra veckan har Milano blivit en ny favoritstad. Det är en stad som givetvis är en upplyst scen, en skådeplats för de unga, de rika och de vackra. Det är en stad som premierar människor som tar plats, som vill något, som inte skäms över att vara människa. Den sidan kan ibland uppfattas som problematisk. Men det finns också en djup medmänsklighet i själva staden Milano. Det finns ett djup, en andlighet, en värme som visas dig om du själv är beredd att möta världen med ett leende. Det räcker med att få ur sig en mening eller två på italienska för att människor ska bli överlyckliga, halvt saliga, och redan andra gången du dricker ditt kaffe på en bar är du stammis och får det du vill ha innan du ens hinner beställa.

Ikväll är det returmatch i CL, semifinal mellan Inter och Milan. Läser man de italienska sidorna verkar de allra flesta tror att det hela redan är över efter Inters brutala överkörning första kvarten för en vecka sedan. Det stod 2-0 till Inter innan man ens hann sätta ner sin espresso-kopp. Det kunde ha stått 4-0 efter en halvtimme men Milan vaknade till och stod upp bra under resten av matchen, dock utan att skapa särskilt mycket. Avsaknaden av Leao visade sig bli exakt så brutal som de flesta befarade.

I dagens Gazzetta dello Sport skriver den gamle demontränaren Arrigo Sacchi hoppfull om att drömmen lever för Milan, att ingenting är avgjort förrän domaren blåser av matchen, och att allting är möjligt. Det har han givetvis rätt i men det känns ändå som en röst i öken. Milan kommer dessutom från 0-2 mot Spezia i ligan och verkar ha hakat av sig den här säsongen i förtid. När en spelare som Inters Barella växer ytterligare (från en väldigt hög nivå) har Milans Tonali, Kjaer och en del andra istället växlat ner och tagit trapporna ner i källaren.

Leao har visat sig vara väldigt avgörande för Milan. I veckan kom han till Milanello (MIlans träningsanläggning) först av alla, flera timmar före sina lagkamrater, för att försöka bli spelklar till kvällens match. Milans tränare Pioli sade på en presskonferens igår att han hoppades att Leo skulle hinna bli tillräckligt mycket klar för att ingå i truppen. Jag tror att han är en förutsättning för att Milan ska kunna vända detta.

Samtidigt. Historien skrivs aldrig i förtid. Den skrivs alltid av segrarna i efterhand. Det hoppet är en dröm för den rödsvarta delen av Milano inför kvällens stora drabbning på mäktiga, sagolika San Siro.