Varje gång låten Eye of the tiger spelas på bilradion vrider jag upp volymen.

Veckans bild måste ändå vara Guardiolas klösmärken i ansiktet.

Det ser ut som om han varit i närkontakt med ett lejon. Men det är den gode Pep som rivit sig själv i frustration över att hans Manchester City i veckan tappade 3-0 till 3-3 hemma mot Feyenoord i Champions League.

Man tänker kanske att passionen och inlevelsen hos en rutinerad världstränare som Guardiola borde ha stillat sig i takt med åren och de enorma framgångarna.

Men bilden på en rispad Pep berättar för mig att själva nyckeln till framgång ligger i en subtil men nödvändig förmåga att aldrig vila i det som varit, aldrig, inte en enda sekund, slå sig till ro och låta det man byggt bli det som håller en upprätt. Allt man vunnit bleknar i exakt det ögonblick man vunnit det.

Samtidigt är detta en slags gudomlig rättvisa, eller kalla det kanske sorg, att själva förutsättningen för framgång är att man inte kan njuta av den. För exakt i det ögonblick du, omedvetet eller medvetet, börjar tänka tillbaka på det du uppnått så minskar dina chanser till nya triumfer. Men när är man framme? När blir målet mer intressant än vägen? Hur länge orkar man låta vägen vara det enda som betyder något?

Ett annat exempel är Roberto Mancini som för något år sedan helt plötsligt hoppade av som Italiens förbundskapten. Han hade uppnått det han ville. Han hade tagit ett Italien i spillror och gjort dem till Europamästare. Han satt i varenda tv soffa och hyllades som hela nationens frälsare så när miljonerna från Saudiarabien ringde så hoppade han på det.

Nyligen fick han sparken därifrån och berättar nu att det var ett misstag av honom att lämna jobbet som italiensk förbundskapten. Där har du det. Mättnaden och förnöjsamheten som en väg du kommer ångra att du gav dig ut på.

Jag såg nyligen om filmerna om Rocky Balboa tillsammans med min dotter. Det allra mest spännande är inte actionscenerna utan berättelsen om den enkla Balboa som blir världsstjärna på sin passion och sedan irrar bort sig i framgång och bekräftelse.
Varje gång låten Eye of the tiger spelas på bilradion vrider jag upp volymen.

“So many times, it happens too fast

You trade your passion for glory Don't lose your grip on the dreams of the past You must fight just to keep them alive It's the eye of the tiger, it's the thrill of the fight Risin' up to the challenge of our rival And the last known survivor stalks his prey in the night And he's watching us all with the eye of the tiger” Det är som om det är inbyggt i vår strävan efter att lyckas att vi också aldrig riktigt ska få njuta av framgången. Det är som om själva fundamentet för att förverkliga våra drömmar är en slags stilla sorg över att vi inte kan njuta när de blir verklighet. Kanske finns allt detta inbyggt så att vi hela tiden ska orka sträva framåt och kanske är det också på det här sättet för att vi inte ska förlora oss själva och tro att vi är förmer än någon annan.

/Marcus Birro