Inför Man City - Real Madrid

När andra hytter med näven, faller ner på knä och slår med sina knogar mot gräsmattan, blir utvisade efter att ha skällt ut fjärdedomaren, eller skriker mot motståndarna håller Real Madrids Carlo Ancelotti det enkelt.

Han lyfter ena ögonbrynet. Det är allt.

Inga stora scener, inga typiskt italienska känslomässiga utsvävningar. Bara det där ena ögonbrynet och möjligen en diskret knuten näve nä Benzema stänker mål 7000 (slarvigt räknat…) i Champions League.

Jag fascineras av Real Madrid, och av Carlo Ancelotti. Han är en mästare på att bygga en grupp. Både gigantiska storstjärnor med egon stora som sjukhusbyggnader OCH de mer ordinära vattenbärarna (även om de i Madrids fall är ganska lite ordinära) vittnar om hans lågmälda men synnerligt sylvassa förmåga att inkludera alla i gruppen.

Han SER sina spelare, just där de är, just i den roll och funktion de har. Det är en briljant egenskap hos vilken ledare som helst.

Ancelotti är nyckeln när man ska försöka förstå och öppna festsalen Real Madrid, för att förstå hur klubben år efter år är med och slåss om de största titlarna.

Många stora lag har misslyckats med den sportsliga kontinuiteten. Aldrig Real. De är skrämmande pålitliga. Man kanske inte minns särskilt många av Reals matcher fram till kvällens avgörande semifinal borta mot Manchester City men alla minns att de vann, att de segrade, att de aldrig går att räkna bort. Det vittnar om en unik och exceptionell förmåga.

Det är inte många som ens nämner Ancelotti när de snackar tränare. Ofta handlar det om yngre kollegor. I Allsvenskan är det bara två stycken (och jag har pratat med alla allsvenska tränare) som ens nämner Ancelotti som förebild och det är Häckens Högmo och IFK Norrköpings danske tränare Glen Riddersolm, både några år äldre än de allra hippaste tränarna i landet.

Kanske behöver man ha gjort några varv för att på allvar uppskatta italienarens lågmäldhet och diskret höjda ögonbryn.

För en tid sedan besökte jag Manchester City under en intensiv och lärorik dag. Att vara på plats och träffa människor som blöder ljusblått och verkligen i generationer älskat sönder City, blev en vacker och viktig kontrast mot skränet om den moderna fotbollens avigsidor som ofta kretsar runt City. Jag mötte en stolt och värdig fotbollsklubb med både själ och hjärta intakt. Jag mötte en genuin ambition att berätta om klubbens innersta vrår, om själva grundstenarna i det gigantiska bygge som är Manchester City. Jag fick en otrolig respekt för supportrar som tog sig tid för att berätta och beskriva sin innerliga passion, och priset de fått betala för den.

Det ska bli spännande att se om Haaland, som i mina ögon är Europas vassaste anfallare just nu, kan ta ännu ett kliv i sin utveckling och bli direkt avgörande för sin klubb på den allra största scenen, i de allra vackraste ögonblicken.

När man studerar Haaland är det som att se in i de där speglarna de hade på Liseberg när jag var barn, där man såg en lång och enda korridor med tusentals versioner av sig själv. Haaland har inget slut. Hans talang är ofullbordad. Hans styrkor går knappt att begränsa. Jag ser inget slut på hans sällsynta förmåga. Han är inte bara den moderna fotbollens främsta spelare; han är också framtidens bästa spelare här och nu. Som jag ser det finns det bara två saker som hindrar honom från att bli en av världens bästa anfallare för evigt och det är hans ego/temperament som ibland växer honom över huvudet, och det är allvarliga skador. Annars är hans förmåga utan slut.

Ikväll ska han skjuta sitt City till en Champions League-final och väl där, mot italienska Inter, ska han sedan ordna Citys första CL-titel någonsin. Snacka om äventyr för en erövrare som Halland.