Varje konstform bör vara varsam med sina utstuderade galningar.

Det är ofta de eleganta fotbollsspelarna som får de största rubrikerna. Men varje konstform måste ha sina parior, sina bångstyriga vildhjärnor som gör det på sitt eget sätt, som skiter i allting som är vackert och elegant och som blir mästare på helt egna premisser, utan att det ser särskilt vackert ut.

En av dessa konstnärer var och är onekligen Marco Materazzi. Jag vet inte om ni minns honom men han var mer gangster än fotbollsspelare. Ändå vann han både Serie A, Italienska cupen och Champions League med Inter under en viss José Mourinho. Allting samma år dessutom; nämligen 2010.

Fyra år tidigare satt jag på ett torg i Venedig och såg Italiens andra gruppspelsmatch i VM. En bit in i matchen skadar sig Alessandro Nesta och den gode Materazzi gör sig klar för inhopp. Det är som att se världens vackraste svan komma elegant simmande mot strandkanten för att sedan se en svart, kraxande, luggsliten kråka komma in istället.

Det är som att ta ut skönheten och sätta in odjuret.

Venedig ligger i en region där många håller på Inter som Materazzi spelade för. Ändå ställer sig hela torget unisont upp och buar ut honom när han joggar in på planen. Materazzi var svår att älska, även för de egna.

Vad är det första karln gör?

Han nickar in Italiens ledningsmål och plötsligt har alla glömt Nesta.

Där och då vänder den älskade galningens liv för all framtid.

Materazzi spelar varje match under resten av VM och i finalen i Berlin den 9 juli är det han som orsakar straffen som Zidane gör 1-0 på. Det är också han som själv kvitterade på en hörna från en annan av fotbollsvärldens eleganter; Andrea Pirlo.

Det som händer i förlängningen är nutidshistoria. Zidane tappar det och skallar den gode Marco i bröstet och blir utvisad. Matrix själv sätter sin straff (den andra i ordningen för Italien) i straffsparksläggningen och det är klassiska bilder när han på väg tillbaka till mittpunkten viftar undan den monumentala visslings-orkanen från de franska supportrarna.

Sju minuter senare är gangstern världsmästare i fotboll.

Jag vet inte vad det är med honom som aldrig riktigt lämnar mig. Det finns något väldigt vackert i att en människa som knappt kan slå en passning faktiskt kan vinna VM i fotboll. Det är något med de saliga dårarna som alltid attraherat mig.

Det finns också ett väldigt vackert klipp från när Inter vunnit Champions League 2010. Det är Mourinhos sista match och nere i garaget efter matchen ser man honom hoppa in i en bil för att åka iväg.

Då får han syn på Materazzi som står lutad mot en av garagets betongpelare och han ber sin chaufför att köra tillbaka. Sedan kliver han ut och under tårar omfamnar de två hetlevrade galningarna varandra. Jag blir lika blödig varje gång.

Som skrivet; varje konstform bör vara varsam med sina utstuderade galningar. Materazzi tillhör för alltid en av dem.